Det finns så mycket att säga.

För att göra en lång historia kort..

Det va en person, jag såg för första gången för över tre år sedan. Eller ganska exakt tre år sedan.
Vi hade slutat sexan, och det va tisdag. Jag och Jenny fick för oss att kolla på grabbarna när dom tränade fotboll. Så det blev att dra till affären, köpa godis som vi kunde ha.
Och jajjamen, när vi kommer dit så går vi upp och sätter oss och tittar. Sitter och spanar på hur mycket killar som helst.
Ni vet ”men shit, kolla! där är ju han! han är ju inte alls snygg i verkligheten!!” ”OMG!!!! han va snygg!!!!” ah ni vet..
Men så helt plötsligt, ser jag en kille som jag först tyckte bara va en vanlig kille. Men jag kunde lixom inte låta bli att titta på honom. Min blick följde honom över hela fotbollsplanen. Det gick inte att släppa blicken från honom.
Hela sommaren gick jag och tänkte på han, hans underbart vackra leende.

Sommaren gick och skolan började. Och första dan, allt va nytt och spännande, typ som när man börjar första klass ni vet?!
Och något av det första jag ser är han!! Jag ser han som jag såg på fotbollsplanen i början av sommaren!!
Allt eftersom så fick jag kontakt med denna kille. Och jag till slut, så stack han en oerhört fin kniv in i mig. Rakt in i hjärtat! Det ved till, men hela jag fylldes med glädje! Jag fick till sist känslor för dig, men typ två veckor senare så va du tsm med någon. Och jag tänkte bara ”jaha?!” ah det va bara att gå vidare.

Men sen, bara ett halvår senare så fick vi kontakt igen. Och under det halvåret som gått så släppte jag inte blicken ifrån dig. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg dig. Du gjorde mig ju alltid glad!
Tills sist så hade jag verkligen känslor för dig. Och det va riktigt jobbigt.
Men Ingenting funkade..
Sjuan gick, sommarlovet började. Och det va inte en dag utan att det fanns en tanke på dig.
Men skolan började igen, jag gick i åttan. och det va ju as kul att inte vara minst på skolan längre!
Men den där killen, han va ju där, och det pirrade i magen varje gång jag såg honom. Men ja, jag fick kontakt med honom igen.
Och det va här jag verkligen fattade. Där i slutet av åttan. Fyfan, den killen, det är ju han som är drömmen, eller ?

Jag fick i alla fall mer o mer känslor för honom. Och till sist rasade allt.
Pga att han inte berättat sanningen för mig.
Vi kom på samma kona-läger och jag bröt ihop, totalt! Grät flera timmar alla dagarna. Från och med då, så har jag gråtit mig till söms, någon gång sen i början av maj 2011, så har jag gråtit mig till söms. asså det är över ett år?
Men sommaren gick, jag trodde jag kom över honom. Jag grät varje kväll fortfarande, men det va jag ju van vid, så trodde inte de va därför.
Men när skolan började, så jo visst. Känslor fanns där. Dom hade växt.

Till sist så fick du i alla fall tjej, och jag blev oerhört ledsen, men sen glad. För jag trodde det skulle bli ett steg på vägen, att jag skulle komma över dig.
Men nej, det tog ganska snart slut mellan er.. Och mina känslor bara växte och växte.

Du gav mig till slut massa falska förhoppningar, och massa sån skit. Jag kämpar och kämpar för att bli sårad gång på gång.
Jag lär mig visst aldrig.
Du förstod inte vad jag sa när jag förklarade för honom. När jag tog mod att prata med honom.
Han sa att allt skulle blivit bättre om jag sa något från början, men jag gjorde de, men han lyssnade inte!!

Här och nu är ingenting slut. Midsommar va den värsta någonsin. Har aldrig skakat och gråtit så mycket.
Men jag fick pratat med han, och kanske förstod han. Jag har inte pratat med han sen dess. jag vill, men jag vågar faktiskt inte..
Men jag SKA göra det, någon gång.

men alla kommentarer hit och dit ” kom över honom, han är inte bra för dig” osv osv’.. jag förstår de ni säger. Men det är inte så lätt, har man väl börjat älska någon så är det inte så lätt att släppa taget sen.

Livet kan bli en dramatiskt historia, men som sagt. för att göra en lång historia kort…